På TV igår kväll var en brittisk film, där vi fick se skillnaden mellan själviskhet och omsorg om varandra. För ovanlighetens skull segrade omtanken på alla plan. Fast huvudpersonen förlorade hela sitt livsverk, valde hon att kasta ut den otrogne mannen, som ständigt tänkte på egen vinning och lycka, även om det kostade andras olycka.

I den franska långfilmen senare på kvällen, rådde kärlekslöshet på grund av mörka minnen. Huvudpersonen skylde alla sina problem på att en arab hade förpestat livet för honom som barn. Senare visade det sig att det var huvudpersonen som krossat arabpojkens liv och huvudpersonens livsångest berodde på det dåliga samvetet.

Är det så det är? Beror Sverige Demokraternas frammarsch på vårt dåliga samvete. Vi skyller alla problem på araberna, för att komma undan vårt dåliga samvete, för att vi inte pratar med dem, för att vi inte vill ha dem som grannar, för att de får bo i mögliga getton även i Sverige, för att vi krigar med dem, för att vi håller deras  länder i fattigdom, för att vi klumpar ihop dem i en sammanhållen grupp, som jag gör nu.

I det kärlekslösa samhället, där var och en bara tänker på sin egen lycka, skyller vi alla orättvisor på de svaga, de som utsätts för orättvisorna. Araberna är ett Dolt Hot säger SD, för att de är många, fattiga, arbetslösa och utanför.

   Det vi som är samhället. Vi kan ändra på det. Vi kan ta itu med vårt dåliga samvete. Det är aldrig för sent. Även om det kräver uppoffring och att man får göra avkall på sina egenintressen, så är det ändå kärleken och omsorgen som ger livet sitt värde tillslut. Stolthet för sin omtanke istället för dåligt samvete för sin själviskhet.

Klart slut Lars Mullback